Ord som "kontroversiell" eller "spekulativ" räcker inte till för att beskriva den amerikanska tidskriften Answer Me! Utgivarna, det äkta paret Jim och Debbie Goad, hatar i stort sett allting, men mest av allt hatar de människor. I Answer Me! hyllas självmördare som hjältar, brutala mord skildras in i minsta detalj och med nattsvart humor tränger herrskapet Goad under skinnet på seriemördare och pederaster.

Första numret av Answer Me! gavs ut i oktober 1991. I ledaren slår Jim Goad fast att tidskriftens journalistik har sin grund i misantropi, en djupt rotad misstro mot den mänskliga naturen. Han fortsätter med att förkasta såväl konservatismen som liberalismen och den "alternativa" kulturrörelsen, för att nå sanningen menar han att man måste lämna sin ombonade tillvaro och ge sig ut i den fula verkligheten. Och det är precis vad han och Debbie gör. Slagnumret i detta första nummer är "24 hours on Sunset", en tolv sidor lång artikel som skildrar hur Jim och Debbie i ett dygn kör fram och tillbaka längs Sunset Boulevard, gatan som de menar är den främsta symbolen för Los Angeles, "en asfalterad dal av schizofreni". Trots att inget spektakulärt inträffar blir det ett dygn utan anständighet och goda människor, och artikeln säger på sitt vis lika mycket om livet i det farliga, nedslitna Amerika som samtliga svenska USA-korrespondenters årsproduktion.
Men det här låter ju inte så farligt? Jim och Debbie Goad är kanske två snälla men besvikna vänstermänniskor som upprörts av västerlandets förfall och vill göra något åt det?
Knappast. Det här var bara första numret. Sedan dess har ytterligare tre utgåvor sänts ut från det egna förlaget Goad To Hell Enterprises för att hemsöka en plågad värld. Tidningen är tjock, oftast över hundra sidor, har inga annonser och tar lika lång tid att läsa som en genomsnittlig roman. Den innehåller mer blod, hjärnsubstans, hopplöshet, perversion, grymhet, hat och mänskligt avskräde än vad som över huvud taget går att beskriva. Och det som skildras är inga perversa fantasier, Answer Me! är en mycket gedigen journalistisk produkt och Jim Goad lägger stor vikt vid research och saklighet.

Men vem är då Jim Goad, denne hatmånglare för 90-talet? Han föddes i Philadelphia, som son till en katolsk rörmokare. Som han själv säger, "jag är white trash med hjärna". Redan som barn såg han igenom sina föräldrar och lärare, och han tyckte inte om det han såg. Han kom tidigt fram till att han själv har rätt och att alla andra har fel, men trots sitt hat mot mänskligheten dröjde det innan han slutade spela efter samhällets tröga, tråkiga regler. Han utbildade sig till journalist och tog examen som kursetta. Han arbetade för olika tidskrifter, men hyste ingen som helst tilltro till auktoriteter, ansågs inte vara tillräckligt objektiv och blev upprörd när cheferna ständigt klippte bort de passager han var mest nöjd med. När tidskriften Details vintern 1991 refuserade hans artikel om masturbation i litteraturen blev Jim topp tunnor rasande. Ingen redaktör skulle få våldta hans texter igen. Debbie, hans hustru och tvillingsjäl, var också frustrerad. Hon hade klottrat ner en del ilskna rader under sin tid som anställd på en amerikansk motsvarighet till Barnens hjälptelefon och de samlades till hatskriften "Babies are dirty". Så föddes Answer Me!, och Jim Goad fick äntligen utlopp för sina aggressioner. Han har sagt att om han inte skrev så skulle han döda i ställetÑ sig själv eller antagligen någon annan.

Efter nummer två blev Answer Me! känt i undergroundkretsar som "det där fanzinet som skriver om massmördare". Det är inte konstigt, för det man främst minns av numret är inte det hat som genomsyrar varje sida. Inte heller är det intervjuerna med satanisten Anton La Vey eller högerextremisten David Duke. Det man aldrig glömmer, även om man helst skulle vilja det, är den noggranna genomgången, från A till Z, av historiens hundra värsta mass- och seriemördare. Där finns namnkunniga missdådare som Charles Manson och John Wayne Gacy, likväl som mer okända mördare, alla fascinerande i sin bestialitet. För är man bara hårdhudad nog att stå ut med de detaljerade beskrivningarna av mördarna, deras dåd och tortyrmetoder, deras psyke och deras ofta vidriga uppväxtvillkor Ñ så kan man inte undgå att fascineras. Samtidigt som man ryser och tillfredsställer gamen inom sig får man någon sorts förståelse för dessa sorgliga existenser.
Några av de omskrivna mördarna har faktiskt läst artikeln, i numret efter publiceras en uppskattande insändare signerad Richard Ramirez, "The Night Stalker" som dödat åtminstone 13 människor. I samma tidning finner man också Answer Me!:s egen vårsalong, med teckningar av åtta "top killers", bland andra Ramirez och John Lennons baneman Mark Chapman. De senare numren bjuder på mer i samma stil, Jims skarpa och galghumoristiska stil har blivit än mer utpräglad, samtidigt som Debbies smädeskrifter blivit allt fränare. I nummer tre spyr hon galla bland annat över de hemlösa och över det faktum att hon är judinna. Jim följer upp framgången från förra numret med att lista hundra spektakulära självmord. Helt i linje med Answer Me!:s livsförnekande ideologi är texterna är fyllda av sympati för de människor som haft civilkurage nog att själva avsluta sina liv, men samtidigt av mörk, respektlös humor. Nummer fyra slår nya rekord i smaklöshet. Temat för numret är våldtäkter och mellan varven hinner Jim bland annat förklara varför han hatar sin mor och ställa trevliga frågor (hämtade direkt ur en ungdomstidning) till den notoriske Richard Ramirez.

Föga förvånande finns det människor som upprörs och tycker att Answer Me! bara är spekulativt, provokativt kolportage. Ryktet om tidskriften har nått ut till professionella medier och Jim Goad har flera gånger fått stå till svars i pratshower i radio och TV. En feminist som hittade Answer Me! hos en tidningsförsäljare i delstaten Washington blev så arg att hon kontaktade myndigheterna. På självaste alla hjärtans dag i år stormade polisen in i butiken och beslagtog samtliga exemplar av tidskriften. Försäljaren står nu åtalad för olaglig försäljning av obscen pornografi. Visserligen kan Answer Me! med fog kallas obscen, men bevärdigar man sig att läsa igenom tidskriften framstår termen pornografi som löjeväckande, eftersom alla pornografins vanliga koder lyser med sin frånvaro.
Mest uppretade har, förvånansvärt nog, de andra undergroundtidskrifterna blivit. Även om många av dessa kan vara nog så kontroversiella är det ingen som har gått så långt som Answer Me! Kollegernas recensioner av tidningen var ofta rena sågningar, vilket tillsammans med kritiska brev och telefonsamtal blev tillräckligt för att göra Jim Goad stött, arg och framförallt hämndlysten. Mycket av kritiken riktades mot brister i stilistik och redigering Ñ Goads skulle helt enkelt vara inkompetenta. För att bevisa motsatsen satte dessa journalistikens Bonnie & Clyde en djävulsk plan i verket. De skapade det fejkade fanzinet Chocolate Impulse, skräddarsytt för att passa belackarnas politiskt korrekta smak. Jim och Debbie låtsades helt enkelt vara två lesbiska kvinnor i en håla i Kentucky, vilka ger ut en tidning om hur de trakasseras av den ignoranta ortsbefolkningen. Dessutom ägnar de två alter egona en hel del spaltutrymme åt att smäda det de hatar mest av allt Ñ Answer Me! Genom en bekant ordnade Jim och Debbie en postbox i Kentucky och spelet kunde börja. Visst kan denna intrikata hämndaktion ses som ett utslag av långt gången paranoia, men paret Goad fick i alla fall sista skrattet. Givetvis fick Chocolate Impulse fina recensioner i just de tidningar som odugligförklarat Jim och Debbie. Och naturligtvis skrev folk hyllande insändare till Chocolate Impulse samtidigt som de kände sig manade att kasta mer avskräde på Answer Me! När bluffen avslöjats över åtta sidor i senaste numret kände antagligen en och annan skribent mest för att stoppa både sina texter och sig själva i dokumentförstöraren.

Men vad ska man egentligen tycka om Answer Me! och dess skapare? Många läsare skulle inte klara av mer än att bläddra igenom tidningen, något som kanske får ses som ett sundhetstecken eftersom bilderna ofta är ännu mer magstarka än texterna. Foton på uppskurna handleder eller avhuggna huvuden är ingenting man direkt vilar ögonen på. Men om man läser artiklarna finner man att mycket är väldigt bra journalistik; intressanta Ñ om än extrema Ñ personer intervjuas och man lär sig förstå något om drivkrafterna bakom det "meningslösa våld" som löper amok runt vår planet. Somliga artiklar kan faktiskt läsas som ambitiösa socialreportage från samhällets absoluta botten.
Något som känns befriande är frånvaron av pekpinnar. I en intervju med en representant för pedofilorganisationen NAMBLA inleder artikelförfattaren med att slå fast att han inte på något vis sympatiserar med dessa pederaster, för att sedan låta artikeln tala för sig själv. En journalist i en vanlig tidning hade förmodligen trasslat in sig i eviga avståndstaganden och moraliska utbrott, vilket är onödigt då läsaren sannolikt förstår att reportern inte vill försvara pedofili.
Men det finns också mycket att anföra mot Answer Me! Många artiklar känns sjukliga och spekulativa, men det som framför allt lämnar en dålig smak i munnen är att man aldrig vet vad Jim Goad egentligen tycker. Han är en gudabenådad stilist och kan skriva seriösa, medkännande artiklar, men överallt finns den rakbladsvassa, cyniska humorn. Hans hat och ironi slår åt alla håll. Och visst kan man leende skaka på huvudet när Debbie Goad förklarar sitt hat mot både män, kvinnor och barn, men när hon riktar sitt förakt mot de hemlösa och utslagna ringer en varningsklocka i ens hjärna. Man får väl inte sparka på riktigt vem som helst..?
Svaret är att Answer Me! får sparka på precis alla. Jim och Debbie Goad har genom sin konsekventa misantropi och nihilism faktiskt lyckats få ryggen fri, deras ideologiska grund framstår som oantastlig. De hatar helt enkelt alla lika mycket.
Men det stämmer ändå inte riktigt. Varför poserar de framför en hakkorsflagga på en bild de själva publicerat? Varför har Debbie en Lugerpistol i handen och Jim lösmustasch av Hitler-snitt? Om de nu är nihilister borde de väl inte föredra nazismen framför socialdemokratin eller pingströrelsen? Kanske är de trots sin seriösa framtoning och kompromisslöshet enbart ute efter att provocera?

De frågorna har jag inget svar på, och det är nog omöjligt att bli klok på Answer Me! Det kanske är bäst att låta Jim Goad själv, mannen som alltid har rätt, få säga vad han tycker om sin skapelse:
"Det förbryllar mig att folk är rädda för Answer Me! men inte för situationen i världen. Se dig omkring med öppna ögon; skeppet håller inte på att sjunka, utan det ligger redan på botten. Naturligtvis skulle jag kunna skriva raffinerad prosa, men tiderna är inte sådana. Folk är så bedövade nu för tiden att man MÅSTE slå dem i huvudet. Answer Me! är den sociala upplösningens TV Guide, en crackspetsad infusionspåse som förgiftar blodomloppet hos en civilisation som har sett sina bästa dagar. Den är en kuk i munnen på ett stammande samhälle. Och det är du som bestämmer om du ska svälja eller inte. Jag föddes skrikande, så jag antar att jag ska föra så mycket oväsen som möjligt innan jag dör. En dag hoppas jag kunna publicera något som till och med chockerar MIG. Då kanske jag inte är så arg längre."