030602
Otroligt. Helt jävla otroligt. För en stund sedan läste jag om mitt 58 000 tecken långa utkast till en generationsroman, som jag skrev nån gång våren -95. När jag inte mådde så bra. Det otroliga är att texten inte var fullt så dålig som jag trott. Eller, det var den väl egentligen, men historien hade oväntat nog sina ljusa stunder. Språket var hyfsat personligt och den hade någon sorts... flyt. Jag har nog gått bakåt som skribent sedan dess. Men lika bra det, så jag inte får för mig att avsluta projektet - en andra rangens Tredje stenen från solen-kopia i Kramforsmiljö är väl inte direkt vad kidsen skriker efter i dagsläge. Eller jag, för den delen. Vi får hoppas att jag har gått vidare i livet.
Annars så har jag jobbat mer än vad som är hälsosamt de senaste veckorna. Tyvärr inte med att rita på den kommande boken, utan med en mängd olika små och stora uppdrag. Förra veckan räknade jag ut att jag hade sex olika arbetsgivare. Men det är kärt besvär, som det heter, bättre det än att tyna bort i en arbetslöshetsliknande tillvaro. Mycket bättre att ha för mycket att göra än för lite, åtminstone för mig. Hade jag haft en tom kalender och hela veckor att vika åt tecknande, skulle jag nog få mindre gjort än vad jag får nu. All that matters is work, som Andy sa. Ett väl utfört arbete är den bästa huvudkudden o s v. ... i röven.
Vad har jag gjort då? Främst en massa brödfödesarbete a la korrekturläsning och översättning. Helt okej. Annars har jag varit serielärare på gymnasiet (dagens ungdom är mycket snällare än jag fruktat), ritat ett skivomslag (ett hedersuppdrag ni snart får skåda frukterna av), tecknat en serie till Hultsfredsprogramhäftet, varit på Galagomöten och på två anställningsintervjuer i Sundsvall. Nej, vi ska inte flytta dit, det är inget fast jobb. Jag berättar mer om det senare, om det nu blir nåt. I vilket fall så fick jag några timmar över nu senast och kunde traska omkring i min gamla hemstad. Jag kanske har sagt det förut, men staden har verkligen skärpt sig de senaste typ fem åren. Schyssta nya kafeer och uteställen, gallerior och butiker och ett nyöppnat, rätt så magnifikt Hotell Knaust. Men jag gick inte till kasinot, eller till Kuk-Waynes, som flyttat. Och så var det sopstrejk, så stenstaden var lite äcklig, framförallt som man fick kryssa mellan alla gamla intorkade spyor som låg kvar längs Storgatan. Sånt tänker man inte på till vardags, när de blir upptorkade.
Sedan den mest intensiva arbetsperioden tog slut har vi, på tal om spyor, varit ute och rumlat en del också. I onsdags var det till exempel releasefest för David Liljemarks fylliga, generösa samlingsvolym Ritman Katz underbara värld. Ett himmelskt mingel, Pär Thörns brev till Malmöpolisen (Kreditkortsfacket! Ho ho!) och Las Palmas som smäkade material från sin nya demo, som jag köpt men ännu inte lyssnat på. Verkar het. Och i förrgår drog Vicki och jag med oss Petter "Knatte-Redax" Sjölund och bevistade en ickeexisterande poesifestival, åt schyrro middag på Levelius, drack drinkar och avslutade kvällen på Debaser, ni vet den där oljedoftande rockklubben under motortrafikleden, som Viggo Cavling älskar. Ja, det är en fin lokal, men borde de inte anlita några lite mindre hitorienterade DJ:s? Börjar vi inte kunna Last nite och... svälj... Song 2 vid det här laget? Inte så att de prompt måste smäka senaste Terryhypen från Frostkåge, men de kanske kunde välja några andra låtar med Strokes och Blur? I alla fall? Men jag ska inte klaga, det är inte lika illa som i Kvarnens källare i alla fall.
Samtidigt med att jobbveckorna klingade av fick jag dessutom pengar över för första gången i år. Så i fredags spontanshoppade jag ett par smala svarta byxor med pressveck, en röd Fred Perry och ett par Clarks. Tillsammans med svart slips, min svärfars gamla solbrickor från 70-talet och Victorias lilla jacka ser det riktigt skarpt ut, inte alls som det anstår en liten farbror om ni nu kan tro mig på mina ord. Dessutom fick jag ett par heta brunblå gympaskor av min fästmö för några veckor sedan, så det ser ljust ut. Annars så blir jag mest bara jävligt trött av att handla kläder nu för tiden. Var det På Stan eller Nöjesguiden som skrev om politikens och aktivismens kommersialisering för en tid sedan? Det låg en hel kryddhylla av sanning i den artikeln. Okej att nollor och nördar lallar omkring med CCCP-sportjackor för att de är så ""smet"" (notera de dubbla citationstecknen) och att två snorungar stod på ""NK Street"" i fredags och nöp i en tröja med Aeroflot-tryck och sa att den här var ju lite cool, men när en förment trendmedveten butik säljer, i sig rätt snygga, militärjackor med REDAN FASTSYDDA TYGMÄRKEN PÅ går det fan för långt. Inte minst som det på EN OCH SAMMA jacka satt fastsytt ett US JÄVLA AIRFORCE-märke och ett märke med CHE GUEVARA. Skönt att slippa tänka. Skönt att vara helt död inuti men se fin ut. Skönt att vara ""smet""
När jag ändå håller på: Vad är det för idioter som återinfört uttrycket ""pepp"? Minns de inte Susanne Lanefeldt, sin gympalärare och TV-programmet Pep Talk? Dö en smula, tack. (Ja, jag vet att en gratistidning nära dig undrade samma sak härom månaden, men det var säkert en hel pressläggningstid efter att jag skrivit ovanstående i en offentlig nätgästbok ännu närmare dig, så jag måste få ta upp det. Och på tal om det, hur svårt är det att få en halvkommersiell, officiell hemsida att fungera i Netscape eller ens i Explorer till Macintosh? Okej att det ser ut som skit och att man inte kan läsa mer än i - bästa fall - halva texterna, men att den även sabbar visningen av övriga Internet med ett halvt gästboksformulär som dyker upp vilken sida man än försöker ladda, är en brist jag bara inte kan acceptera.
Jag kan heller inte acceptera DN På stans snabbt accelererande läsarförakt. Vi minns ju alla den här formuleringen:
"Tryggheten finns i förvissningen att det aldrig blir dyrt. Med förrätter för
en tjugolapp och varmrätter runt åttio kronor kan inte indiska krogar bli så mycket annat än synnerligen prisvärda. Detta faktum gör dem evigt populära bland studenter och andra fattiglappar som entusiastiskt anser sig tillhöra uteätarkulturen - utan att egentligen ha råd."
(Min kursivering.) Recension av restaurangen New Happy India den 20 februari i år. Nu har de bestämt sig för att gå ett steg längre. I förrgår tillkännagjorde På Stan de nominerade till restaurangpriset "Gulddraken". Det tävlas i tre priskategorier - "gourmet/lyx", "mellanklass" och "budget". Så här beskriver tidningen en mellanklassrestaurang:
"Det är hit stockholmarna går när de betalar med egna pengar och vill ha en
krogupplevelse som innehåller lika delar god mat, kul servering och skön stämning. Det är inte billigt och det är inte jättedyrt. Det är gastronomisk hårdvaluta. En nota för två personer inklusive det mesta slutar här på runt tusenlappen."
Och en budgetrestaurang:
"Hit kan du gå om du vill äta gott och inte bli ruinerad. Maten är, som krogkommissionen
bedömer det, utmärkt. Service och inredning håller inte riktigt lika hög nivå, men det inverkar inte på krogens hjärta som kommer att bulta länge än. För en femhundring kan två personer få rikligt med både mat och dryck här."
Är det någon som förstår vad jag menar? Jag anser att en middag för två för runt tusenlappen, dessutom "betald med egna pengar", är att betrakta som lyx. Lyx för mig, och förmodligen lyx för en överväldigande majoritet av DN:s läsekrets. Skulle det vara mellanklass? Så dyrt har jag aldrig ätit i hela mitt liv, och kommer förmodligen inte att göra förrän inflationen gjort sitt. Och det På Stan anser vara budgetnivå, anser jag utgöra taket för hur mycket jag över huvud taget skulle kunna tänka mig att lägga på en middag. Men det är klart, jag är ju en konstnärsslusk som är ihop med ett studentpatrask, så det vore ju förmätet av oss att räkna oss till uteätarkulturen. Konstigt bara att några goda vänner vi talade med om det här idag också skrattade åt På Stans absurda kategorisering, trots att de är doktor respektive licentiat och tjänar dubbelt så mycket som vi. Så inse fakta, Viggo. Du är inte redaktör för en nšjesbilaga på Upper East Side, utan i Stockholm. Många av dina läsare bjuder inte mamma på middag, det år hon som fär bjuda. Dessutom tillhör vi alla uteätarkulturen, såväl chefredaktören och reklamarna på Sturehof, som killen i fläckiga byxor på 91:an och studenten som tar en pizza på hörnet. Inse det, eller avgå.
Bortsett från de snobbiga rikemansfasonerna är tidningen inte alls dum, för övrigt. Och nu får det vara slutgnällt. Mat: Victorias sojakorvlåda. Sommarstäder inom en snar framtid: Vimmerby, Hultsfred, Stockholm, Kramfors. Bok: Pappa Pralin av Anna Jörgensdotter. Musik: Las Palmas, Atmosphere, The Streets. Park: Tanto. Seriestadsdel: Södermalm. Dryck: Sprite Zero. Djur: Talgoxen som satte sig på ett räcke vid trappan upp till Mosebacke och började sjunga för oss halv fyra på morgonen. TV: Kalla fötter. Allå Allå. V. Film: Das Boot. Datorprogram: Skriv text.
