I sex böcker har Gunnar Lundkvist berättat de dystra historierna om Klas Katt och Olle ångest. Genom åren har serierna gått från de första böckernas våldsamma urladdningar till ett mer subtilt uttryck. Men fortfarande ligger ångesten som en våt filt över Hell City och dess hundar, katter och grisar.
Flera serieskapare har inspirerats av Klas Katts äventyr. En av dem är Mats Jonsson, som här samtalar med Gunnar Lundkvist om hans syn på serieskapande, drivkrafter och berömmelse. Texten är hä,mtad från Galago nr 1/1997.
Varför började du rita serier?
Jag tror att det skedde mest av en slump. 1971 träffade jag Lasse Hillersberg som gav ut tidningen Puss, det gjorde att jag blev intresserad av tecknade serier. Tidigare hade jag mest läst Tintin, Fantomen och serieversionen av Mumintrollet, men nu upptäckte jag amerikanska undergroundserier, det var nog speciellt Robert Crumb som betydde mycket. När jag träffade Lasse Hillersberg hade jag redan börjat skriva dikter, jag blev intresserad av poesi efter att ha läst en intervju med Gunnar Harding i Böckernas värld 1971. Intervjun var för övrigt gjord av Bengt Eriksson, jag tror inte att han vet hur betydelsefull hans intervju var, att den på sätt och vis förändrade mycket i mitt liv. Men jag tror att jag tidigt måste haft en stark vilja att uttrycka mig. Nu ska man kanske inte överdriva mitt tecknande i unga år, jag ritade inte så mycket innan Klas Katt i Hell City 1979, det rör sig kanske om sammanlagt sju sidor serier i tidningar som Puss, Feber och Guru Papers.
Vilka är drivkrafterna bakom ditt skapande?
Visste jag det skulle jag nog inte fortsätta att rita. Jag har ett behov av att bearbeta mina upplevelser. Jag tycker att mina serier är mer eller mindre självbiografiska.
Varifrån kommer ideerna?
Jag vet inte. Ofta känns det som att jag famlar i mörker, att jag inte vet hur det ska sluta när jag börjar rita.
Varför har du valt serier som uttryckssätt?
Serier är ett bra medium, det går att vara rolig och allvarlig samtidigt. Jag upplever ofta livet som tragikomiskt. Jag har svårt för humor det är meningen att man bara ska flabbskratta åt: ÓHan är rolig den där kaninen som alltid har ångestÓ.
Känner du aldrig av skapandets kval?
Ja, men oftast är det svårare innan jag börjat rita, kommer jag bara i gång känns det bättre. Jag tvivlar ofta på det jag håller på med, då ritar jag om tills jag blir nöjd eller tills jag känner att jag inte kommer längre. Ofta känner jag en stor tomhet när jag är klar.
Den lilla erfarenhet av arbetslivet jag har, får mig att känna att serien Klas Katt tar nya tag ligger väldigt nära verkligheten. Han börjar arbeta på företaget Grisfett och son, men det är så hemskt att han säger upp sig i vanmakt. Hur självupplevd är den?
Social gemenskap kan vara svår att stå ut med, speciellt om man har svårt att hävda sig. Jag arbetade flera år i bokhandel, det var väl lite som på Grisfett, kanske inte lika hemskt. Mycket av det jag upplevt på olika arbetsplatser återkommer i serien, framför allt de tristaste upplevelserna. Jag kom ofta försent till jobbet, då kändes det som att många arbetskamrater tittade snett, som om de ville att jag skulle ha dåligt samvete. I början är Klas Katt entusiastisk inför arbetet men efter ett tag tröttnar han, så kändes det för mig också.
Bildkompositionen verkar vara viktig?
Ja, jag strävar efter att bilden ska vara lättläslig, förenklad, som hos HergŽ. Jag vill få en täthet i bilden, en atmosfär och en känsla, inget slarv. Egentligen är kompositionen lika grundläggande som att texta tydligt. Men eftersom jag ritar varje ruta på ett separat papper så jobbar jag nog ovanligt mycket med varje ruta. Sidkompositionen spelar inte så stor roll, jag gör oftast varje ruta separat. Jag är nog ganska konservativ vad gäller sidans layout, oftast blir det sex likadana rutor på varje sida.
Förebilder?
Robert Crumb betydde nog mer förr i tiden, jag har tröttnat lite på honom. Andra amerikanska undergroundserietecknare har betytt mycket. Rory Hayes är en bra förebild eftersom han ritade vad många skulle kalla för fult och ändå lyckades uttrycka mycket. Jag gillar även serier som inte direkt liknar det jag själv håller på med, till exempel Felix av Jan Lööf, Tintin av HergŽ, Dick Tracy av Chester Gould och Lisa och Sluggo av Ernie Bushmiller för att nämna några. Men just nu känner jag mig rätt så trött på serier.
Inspirationskällor inom litteratur, film och konst?
Tove Janssons Muminböcker har jag läst sen jag var liten. William Steigs barnböcker har jag läst som vuxen, men jag känner mig väldigt inspirerad av hans teckningsstil, även historierna är bra. En annan tecknare som betyder mycket är Edward Gorey, det viktigaste med honom är hans kompromisslöshet, att han aldrig verkat bry sig om vad som är populärt för stunden. över huvud taget tror jag att andra tecknare än serietecknare har inspirerat mig mera.
Böcker?
Jag läser mycket skönlitteratur. Albert Camus, Carson McCullers och Djuna Barnes för att nämna några. Paul Auster har jag läst mycket av senaste tiden. Det känns inte som att jag läser böcker för att kunna använda mig av det i mitt arbete, det handlar mera om allmänbildning.
Använder du några andra uttryckssätt, har du haft återfall till lyriken, eller skriver du på en roman?
Nej, för tillfället räcker det med att rita serier. Men det är en skrämmande tanke att tecknandet är mitt jobb, att jag kommer att sitta och rita resten av mitt liv. Ibland får jag för mig att mina idŽer ska ta slut, eller att jag ska bli så rutinerad att det blir tråkigt och ointressant. Men det är väl inget jag oroar mig för dagligen, trots allt är det nog svårare att leva än att rita.
Har tecknandet någon terapeutisk verkan, att du känner att det finns saker du måste få ur dig?
Jag kan känna mig lugn och koncentrerad när jag ritar, jag känner mig tydligare. Men jag tror inte att det går att lösa konflikter genom att rita.
Jag kan känna en sorts själslig rening när jag berättat om något i en serie.
Ja, fast ofta får jag en känsla av att det inte räcker, att det är något mer jag vill men inte kan uttrycka. Men kanske är känslan av missnöjdhet det som får mig att fortsätta rita.
Det var en sak som slog mig för ett tag sen, att när jag gjorde min första självbiografiska serie, ÓMin praoÓ, så var den närmast en plankning av serien där Klas Katt får jobb på hundmatsfabriken.
Jaså, den har jag inte läst. Man måste låta sig påverkas, oftast blir det ändå något eget i slutresultatet. Förut tittade jag mer på hur andra tecknare arbetade, hur de löste olika problem, till exempel hur Chester Gould gjorde när han ritade Dick Tracy. Nu bryr jag mig mindre, tvärtom försöker jag rita fulare, försöker våga mera. Det piggar upp att läsa en tecknare som Mark Beyer, hans råhet känns befriande.
Dina serier har förändrats genom åren, bland annat är våldsutbrotten borta.
Det kändes som att det räckte med våldsamheter, att jag var klar med det.
Våld är ju en form av urladdning, men sådana kommer inte nu.
Nej, våldet är inte lika synligt som tidigare, men det finns fortfarande en hotfull stämning i serierna. Ett lyckligt slut är nästan otäckare, som i serien om Olle ångest och hans pappa som slutar med en äcklig försoningsscen. Det hade känts naturligare om Olles pappa blivit utkastad efter att ha varit dum mot Olle och hans fru, i stället läggs locket på, som om allt var bra.
Har du några nya projekt?
Jag fortsätter att rita serier med Klas Katt och Olle ångest, förhoppningsvis blir jag klar med en ny bok inom ett år. Det går inte så fort just nu.
är du lycklig?
Jag kan inte svara på det. är någon lycklig? är du lycklig?
Nej, men i Hultsfred i somras fanns det ett stånd där man kunde rösta om huruvida man var lycklig eller inte, och då röstade jag faktiskt ja.
Var du full?
Nej, jag hade träffat en flicka kvällen innan. En annan intressant sak är det här med djursymboliken i dina serier.
Det är enklare att rita djur, åtminstone för mig. Det blir inget bra när jag försöker rita människor så det blir hundar och grisar i stället. Det som också är bra med att rita djur är att det uppstår en kontrast mellan figurerna som ser snälla ut och seriens mindre snälla innehåll.
Vad tycker du om nya serier, det är mycket tal om att det inte finns någon återväxt?
Det är många som har åsikter om serier och serievärlden, jag blir trött bara jag tänker på det. Det finns många bra nya tecknare så jag tror inte återväxten är något problem.
Vad säger du om jag säger satir?
Jag vet inte vad jag ska säga.
Gör du satir?
Jag vet inte, det är inget jag bryr mig om.
är du samhällskritiker?
Jag tycker det är svårt att svara ja eller nej. När jag låter mina figurer besöka till exempel arbetsförmedlingen eller socialbyrån beskrivs dessa miljöer kritiskt. Jag känner mig inte samhällskritisk, jag känner en vrede över hur världen ser ut, och det kommer naturligtvis fram också i mina serier.
Vilken bild tror du en person som läst dina serier men inte träffat dig, har av dig som person?
Jag bryr mig faktiskt inte.
Jag hade nog väntat mig mer kompakt mörker.
Det finns men det är kanske svårt att upptäcka. Jag försöker skilja på min person och mina serier.
Ja, det är farligt med enkla lösningar. Jag har i åratal hängt upp mitt liv på att få en flickvän, Ódå skulle allt bli braÓ.
Det är därför du aldrig kommer att få någon. Nej, nu var jag elak. Vad jag menar är att det är viktigt att man vågar släppa saker, man kan bli hindrad om man vill något på fel sätt.
Vad tycker du riktigt illa om?
Det orkar jag inte tänka på just nu.
Vad vill du egentligen säga med den här intervjun?
Jag vet inte. Det känns inte speciellt meningsfullt att bli intervjuad. Det är roligare att rita serier än att prata.
ÊHistorierna växer fram under arbetets gång, jag har sällan en helt färdig idŽ när jag börjar rita. Ibland börjar en serie med att jag ritar en eller två bilder och sen har seriens innehåll bestämts utifrån de bildernas stämning.
ÊDet är lättare om jag kan lura mig själv att jag gör saker bara för min egen skull, det blir inte lika kravfullt då, tvärtom blir det bättre.
ÊAtt mina figurer beter sig på ett speciellt sätt påverkar också idŽerna. Det händer väldigt sällan att jag gör en serie utifrån att jag blivit arg och upprörd efter att ha läst tidningen, även om en serie som Panik i Hundköping från 1987 utgår från hur en speciell person skulle kunna tänkas reagera efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl.
Ibland räcker det med att gå ut på gatan för att jag ska få idŽer.
ÊMen jag känner mig inte tvungen att bara rita serier.
När jag var yngre betydde beröm mycket mera, nu känner jag mig mer misstänksam inför beröm. Det gäller att ha distans. Eller för att citera Stig Dagerman: ÓJag tigger om försoning och gemenskap men allt jag skall få är estetisk värderingÓ. Det är nog inte så bra om konstnärligt arbete bara blir kompensation för något annat.